Jag har utvecklat en varm och kärleksfull relation med ärret som nu ligger på mitt bröst, mastektomiärret, en lång spricka som sträcker sig från mitten av bröstkorgen till armhålan. För några veckor sedan fanns där ett bröst, mitt bröst. Ärret är beläget på vänstra sidan av kroppen, “hjärtats sida” kan man säga, så jag är benägen att tro att det är ännu mer kärleksfullt att ha förlorat bröstet precis på den sidan. På något sätt hade mitt bröst varit en sköld av fett och vävnad som gav större skydd till mina känslor. Nu när bröstskölden är borta och den kirurgiska sömmen sitter kvar har jag fått i uppgift att förbättra ärret; istället för att sätta på den kirurgiska tejpen varje dag enligt läkarnas rekommendationer kommer jag att ersätta tejpen med glädje och färg. Jag kommer att sy sömmen med färgglada trådar, de färgade trådarna som jag har i min sylåda, tjocka broderingstrådar. Med röd, blå, gul och grön kommer jag att brodera ett perfekt korsstygn på bröstet efter den någorlunda raka linje som mitt ärr följer.

När jag blir klar med broderiet, när jag har trätt nålen med de färgglada trådarna och fört den in och ut genom min hud, kommer jag att göra en enkel och liten sjömansknut som gör att jag kan öppna och stänga spåret i bröstet. På så sätt blir det mycket lättare för mig att visa mina känslor när jag talar med en älskad vän, eller när jag står tyst framför dem som inte förstår sig på kärleken.

Jag kommer att ha den absoluta friheten att ta ut mitt hjärta från sin grop då och då: inte dagligen utan när det är nödvändigt. Jag vill inte att det ska frysa eller att det ska synas alldeles för ofta, men mitt hjärta ska ha friheten att komma in och ut ur min bröstkorg som en sparv på våren som lutar sig mot livet eller häckar i boets värme. Jag kommer att utveckla konsten att med mina fingrar ta ut mitt hjärta, försiktigt och varsamt, jag kommer att hitta de starkaste punkterna för att kunna ta in och ut det som jag vill, jag kommer att lära det att följa sin egen röst, och när det vill, uppleva intryck med sina vener och ögon. Det kommer att vara ett nöje att kunna dela världen med mitt-hjärta-i-handen och kunna lägga det på livets räcke så att det kan blicka ut över smärtan och lidandet, eller kärleken och medkänslan, utan hinder, utan att ha hud, muskler, vävnad eller ett bristfälligt och sjukt bröst i vägen. Mitt hjärta kommer att ha direktkontakt med världen och det kommer att uppleva känslor, lukt och smärta med sin egen puls.

Bom-bom, bom-bom, här kommer mitt hjärta, jag bär det i min hand och det känner vinden och brisen, dess vener flyger fritt i vårens luft. Bom-bom, bom-bom, här kommer mitt hjärta med droppar av blod som rinner genom dess vibrerande vener när det ser livet som omger oss. Bom-bom, bom-bom slår mitt hjärta i min hand, ett privilegierat hjärta som kan gå in och ut ur dess hål och titta rakt i ögonen på de man älskar mest och höra rösterna av de som minns oss.

Mitt hjärta – som går in och ut ur kroppen eftersom det inte längre finns muskler och vävnader som skyddar det från att känna – är nu separerat från omvärlden med hjälp av ett enda tunt ärr, en söm som jag har prytt med färgglada trådar. Sömmen finns där för att jag ska kunna öppna och stänga mitt bröst under det perfekta korsstygnet som tillåter mig att ta ut mitt hjärta när det är nödvändigt, och skydda det när jag inte längre behöver ha det till hands. 

 

He empezado a desarrollar una cálida y amorosa relación con la cicatriz en mi pecho, cicatriz de mastectomía, una rajada larga que se extiende desde el centro de mi tórax, donde hace unas cuantas semanas aún había un seno, hasta la axila. La cicatriz está localizada en el lado izquierdo de mi cuerpo, el lado del corazón por lo que me inclino a creer que es aún más amoroso haber perdido el seno del lado del corazón, que de alguna manera ese pecho mío era un escudo de grasa y tejido que le daba mayor protección a las entrañas de mis sentimientos. Ahora esa coraza se ha ido y ha quedado tan solo esta costura de hilo quirúrgico que me he dado a la tarea de modificar, sí en lugar de ponerme esa gasa-color-piel que según los médicos ayudará a que «no quede marca después de la operación» yo he decidido darle color, la sustituiré, repasaré la costura con hilos de colores, sí esos hilos de colores que tengo en mi caja de costura, hilos gruesos para bordar. Con rojos, azules, amarillos y verdes empezaré a bordar un punto de cruz perfecto en mi pecho siguiendo la linea poco recta de mi cicatriz.

Cuando termine de bordar, metiendo y sacando la aguja en mi piel y entrelazando los colores de los hilos haré un nudo sencillo y poco marinero que me permita abrir y cerrar la ranura de mi pecho, así me será mucho más sencillo demostrar mis sentimientos cuando hable con una persona amada o cuando calle ante los que no entienden del amor.

Tendré la libertad absoluta de sacar mi corazón de su caja torácica de vez en vez, no a diario pero sí cuando sea necesario, tampoco quiero que se enfríe o que se deje ver con demasiada frecuencia pero mi corazón tendrá la libertad de entrar y de salir de mi pecho como un gorrión en primavera que se asoma hacia la vida o se acurruca en la calidez de su nido. Desarrollaré el arte de tomar a mi corazón con los dedos de manera cuidadosa y suave, encontrando los puntos más fuertes para meterlo y sacarlo a mi antojo, siguiendo su propia voz cuando quiera experimentar sensaciones con sus venas y ojos.

Será un placer poder compartir el mundo con-el-corazón-en-la-mano y poder asomarlo a la barandilla de la vida para que vea el dolor y el sufrimiento o el amor y la compasión sin barreras, sin que la piel, los músculos, los tejidos o un seno imperfecto esté en su camino. Mi corazón tendrá contacto directo con el mundo y experimentará las sensaciones, los olores y los dolores a su propio pulso.

Pum-pum, pum-pum ahí viene mi corazón, lo llevo en mano para que sienta el viento y la brisa, para que despeine sus venas con el aire de la primavera. Pum-pum, pum-pum ahí viene mi corazón con gotas de sangre corriendo por sus venas cuando vibra al ver la vida que nos rodea. Pum-pum, pum-pum así late mi corazón en la mano, un corazón privilegiado que puede entrar y salir de su madriguera para ver las caras de quien más amamos y escuchar las voces de quien nos recuerda.

Mi corazón que entra y sale porque ya no hay músculos y tejidos que lo escuden de sentir, tan solo una delgada cicatriz lo separa del mundo, una costura que me he dado a la tarea de engalanar con hilos de colores para abrir y cerrar en un punto de cruz perfecto que permita sacarme el corazón cuando sea necesario y resguardarlo cuando ya no requiera más tenerlo a mano.